För att de skulle känna sig trygga tog vi vägen genom Bromma och Nockeby. Idel glada miner och skratt hela vägen ut mot Drottningholm. Det gick ju inte att motstå i det fina vädret och med så trevligt sällskap. Sen drogs tempot upp, eller rättare sagt tempot bibehölls trots den ökande vinden.
Matte började se lite ansträngd ut så jag ledde hela truppen ner i en snöhög strax innan Skå kyrka. Inget muntrar upp som lite lek i en snöhög. Efter en kort diskussion beslutades det att det var okej att hoppa över Färentuna och Kungsberga denna gång. Jag anade något lättat i Martins blick och bestämde mig genast för att se till att tempot höjdes. Staffan är ju lättlurad och stark som få, så det tog inte lång tid innan han hade ryckts med i det högre tempot. Vic cyklade bara runt och såg lycklig ut.
Det dröjde inte så länge innan det borde ha ropats lucka. Men sånt gör man tydligen inte i Valhall. Istället bara släppte han. Men då visade det sig finnas någon slags sak som heter kamratanda. Jag häpnade när den andra Valhallcyklisten gick ner och hjälpte till och drog upp sin kamrat. Normalt KBCK-förfarande är ju att ropa "Öka" eller "Böga" och sedan öka tempot tills den väggade stackaren längst bak tippar ner i diket och självdör.
Konstig runda helt enkelt.
Garmins sida ligger nere så jag redigerar in lite siffror senare.
Precis under 70 km blev det i alla fall.
/T
Tf Svammelansvarig
